Varje morgon är som en liten kamp. Just nu ligger fokus på att vakna, ta sig upp ur sängen, i bästa fall ta en dusch, försöka äta någon slags frukost trots att matlusten är helt borta. Vissa dagar kan jag ta mig utanför dörren, andra dagar inte. Vissa dagar städar jag och ringer såna där viktiga telefonsamtal, andra dagar hamnar jag i soffan med kaffekoppen, skrivblocken och ögonstirret in i väggen. 

 

 

 

 

Alla säger att det kan ta tid att ta sig ur en depression. Alla säger att det får ta tid. Problemet är att jag varken har tid eller tålamod att vänta (och dessutom har inte mina räkningar tid att vänta - man måste ju ha någon slags inkomst). Men jag försöker förstå att vissa saker kanske måste få ta tid. Den här depressionen är en sån grej. Tydligen. 

 

 

 

Det här är så jävla svårt, men det måste bli bättre.