Hos psykologen
- Det är du som är drottningen i ditt liv, säger han.
- Det är du som väljer hur ditt liv ska se ut, fortsätter han.
Jag tror att jag nästan vågar säga att jag börjar komma fram till någon slags lösning, en insikt. Om jag inte mår bra av något som finns i mitt liv så måste jag ta bort det, byta ut det, ersätta det. Det är inget nederlag, det är snarare att undvika att hamna i nån slags livslögn. Jag pallar inte att inte vara nöjd med mitt liv och känna att jag borde göra något annat utan att försöka göra det.
Det kanske inte är svårare än så? Jag ersätter det som ger mig ångest och oro med något positivt som hjärtat och kroppen säger rungande "ja" till. De val man gör kanske är rätt just då, men de behöver inte vara rätt sen. Livet förändras. Man förändras. Allt är föränderligt.
Det är jag som bestämmer hur mitt liv ska se ut.
På besök hos läkaren
- Du ser väldigt blek ut, säger hon och rynkar ögonbrynen något.
Kan någon förklara för mig vad det vettiga svaret är på denna kommentar? Tack? Tack detsamma? Det är ju inte som att jag mår bättre av att höra att jag är blek, den saken är rätt hyfsat klar. Jag känner att fokus just nu inte riktigt ligger på hur min ansiktsfärg ser ut, utan mer på vad som händer inuti mig. Och det borde även min läkare foka på, kan man tycka. Men ja. Jag tänker i alla fall att jag borde ha sagt "tack detsamma", men det gjorde jag inte.
Han
Han som får mig att skratta trots att jag inte ser någon ljusning. Han som tar hand om disken, maten, tvätten, städningen, allt. Han som drar fram det bästa i mig fast jag inte själv kan se vad det är. Han som köper mina favoritcigaretter, mitt favoritsnus och mitt favoritgodis när jag har sjunkit ner som djupast i soffhörnet. Han som säger "du måste äta" fast jag inte har någon matlust och det slutar alltid med att jag äter. Han som drar ett mycket tyngre lass än vad som från början förväntades av honom att göra. Han som alltid vill finnas där. Han som finns där. Alltid.
En dag i taget
Varje morgon är som en liten kamp. Just nu ligger fokus på att vakna, ta sig upp ur sängen, i bästa fall ta en dusch, försöka äta någon slags frukost trots att matlusten är helt borta. Vissa dagar kan jag ta mig utanför dörren, andra dagar inte. Vissa dagar städar jag och ringer såna där viktiga telefonsamtal, andra dagar hamnar jag i soffan med kaffekoppen, skrivblocken och ögonstirret in i väggen.
Alla säger att det kan ta tid att ta sig ur en depression. Alla säger att det får ta tid. Problemet är att jag varken har tid eller tålamod att vänta (och dessutom har inte mina räkningar tid att vänta - man måste ju ha någon slags inkomst). Men jag försöker förstå att vissa saker kanske måste få ta tid. Den här depressionen är en sån grej. Tydligen.
Det här är så jävla svårt, men det måste bli bättre.
En bloggbörjan
Hej! Det här är jag. (Det ni ser är den osminkade sanningen som alla pratar så sjukt mycket om för tillfället och HERREGUD vad jag är less på det, så jag fattar inte ens varför jag tar upp det? Nåja.)
Men nu får vi se vad den här bloggen leder till... Själv har jag ingen aning. Jag kanske slutar skriva idag. Jag kanske slutar i morgon. Jag kanske slutar om tio månader. Den som lever får se. Och jag hoppas att ni vill leva med mig.
